"When life knocks you down,

just get back up and say;

You hit like a bitch"

Idag blev jag rejält knockad av livet. Jag kommer att resa mig igen och ge livet fingret, men inte på några dagar än...

Det finns gränser för hur mycket skit som får plats i ett normalstort glas innan det spiller över. Mitt glas fylldes och nu rinner det ut över kanterna, helt enkelt.

Det är bara att bita ihop och fortsätta försöka ta mig igenom resten av det här året. Tur att livet ändå inte slår hårdare än en bitch.

Äldsta sonen är hos sin biologiska pappa som bor i ett grannland. Han är före detta missbrukare, och som sådan inte någon raketforskare direkt. Men trots alla sina problem och sina svårigheter att tänka vuxet och moget, har han ett hjärta av åtminstone rent silver.

Han har aldrig talat illa om mig inför vårt gemensamma barn. Tvärtom har han alltid varit positiv och pratat väldigt gott om mig. Både till vår son och till andra. Han uttrycker sin tacksamhet över att jag format vårt barn till att bli så fin och bra som han är, ger mig full cred för det.

Han erkänner utan omsvep att han inte själv skulle orka ta hand om ett barn på heltid, året om.

Han gör vad han kan (även om det blir fel ibland) för att få vår son att förstå det farliga med droger, spel, nikotin och alkohol. Han har ju sig själv som ett mycket varnande exempel.

Det blir ganska ofta ändå fel, tyvärr. Inte för att han inte älskar sitt barn. Tvärtom - sonen är vad han lever för. Han älskar sitt barn mer än något annat och skulle aldrig medvetet skada honom vare sig fysiskt eller psykiskt.

Men det sistnämnda har han tyvärr lyckats med ändå, utan att ha förstått det själv.

Man brukar höra att missbrukare stannar i sin mentala utveckling ungefär vid den ålder de började. Sedan, när de slutar, är hjärnan kvar i den åldern. Så även fast han är över fyrtio år, är han på de flesta sätt mycket mer omogen än sin biologiska ålder.

Som de flesta andra som har missbrukat, blir han en helt annan människa när han är påverkad. Mer eller mindre. Mindre om det är påverkan från mediciner/Metadon. Mer om det är på grund av rena droger/alkohol.

Men när han är clean, sig själv, så är han i mångt och mycket en väldigt fin människa. En person som inte är långsint, som inte tycker om att skrika och bråka, som inte skulle drömma om att vara våldsam mot människor, allra minst mot sin familj.

Min äldsta son har varit där nästan sedan sommarlovet började, och vill stanna så länge det bara går. Han njuter ohejdat av sin vistelse hos sin pappa. Det känns förstås bra.

Men jag saknar honom...

Han saknar inte mig, däremot.

Varför, får jag förklara i nästa inlägg.

Just ikväll längtar jag extra mycket efter dagen då flyttlasset går...

... för nu har jag slösat bort tillräckligt många år på någon som inte var värd mig.

En av alla ämnen som avhandlats idag på jobbet var "begagnat". Vi fyra som jobbade tillsammans idag, var rörande överens om att begagnat är bra. Myrorna, Röda Korset, med flera affärer, är guldgruvor! Särskilt när man har barn.

Att köpa alla kläder nya, betyder ju att man lägger ut en förmögenhet.

Men även möbler, husgeråd, prydnadssaker, lampor, böcker, leksaker... ja allt, är fantastiskt roligt att köpa begagnat.

Det blir personligare. Det blir snyggare. Det blir roligare men framför allt blir det billigare.

Vi hade allihop träffat människor som inte för allt i världen skulle köpa något som andra människor använt.

Varför?

Snobberi? Materialism? Idioti?

Jag lutar åt det sistnämnda.

Bara idioter köper alla bebiskläder på P.O.P

Bara idioter fortsätter köpa enbart nya barnkläder. Oavsett hur många barn man har.

Barn växer snabbar än nysningar är avklarade!

Barn skitar ner sig fortare än man hinner säga  "vattenpöl med lera" och behöver massor av ombyteskläder.

Men hey, gärna för mig. Då blir det ju färre människor som handlar begagnat = mer till mig.

Det är dessa människor som oftast bor i "Shabby Shic"-hem, eller i hem som ser ut som klippta ur en Jysk-katalog. Eller rum från ett IKEA-varuhus. Totalt opersonliga. Hem där inte ens prydnadssakerna eller tavlorna är personliga.

Hem som ser ut som hundratusentals andra hem i Sverige. Exakt likadana.

Tack, men nej tack.

Jag tycker om varma, personliga hem.

Hem där man märker att det faktiskt bor människor.

Hem där man märker att barnen som bor där får leva fullt ut, utan att få skäll för att det blir smutsigt och stökigt.

Där det är uppenbart att de vuxna inte prioriterar städning i första hand, utan att vara tillsammans.

Det gillar jag.

Just nu håller jag på att skaffa ett helt nytt hem. Jag måste skaffa allt, från scratch. Allt från möbler och porslin till tavlor och sängkläder.

På Myrorna är det en njutning att fynda fantastiska, udda, begagnade prylar som garanterat kommer att skapa ett härligt, varmt och personligt hem. Loppisar - underbara! I mitt hem kommer det att synas och kännas vem det är som bor där. Jag har som sport just nu att hitta så mycket som möjligt på second hand till mitt nya hem. Allt utom sängkläder och hygienartiklar ska jag hitta!

Och jag kommer att trivas. Inget kommer att vara kritvitt och stylat enligt senaste numret av "House Living".

Snart är det dags!

Vi sover i samma säng, jag och vuxenpersonen (aka ff äkta make).

Det verkar chocka människor. Konstigt.

Efter ett åtta år långt förhållande vet vi hur vi ser ut nakna. (Tyvärr   )

Vi har fyra barn. En eller två av dem befinner sig alltid i sängen samtidigt med oss, dessutom emellan oss.

Utöver det brukar vuxenpersonen inte ramla ner på sin sida av sängen förrän framåt tidig morgon eftersom han sex av sju dagar i veckan somnar i soffan...

Men även om vi skulle gå och lägga oss samtidigt varenda kväll, helnakna (men båda sover i underkläder) så skulle vi inte få för oss att ha sex. Jag ryser av bara tanken på att ha sex med min äkta make. Sjukt kanske, men sant. Det har hänt för mycket, vi har sårat varandra så otroligt mycket. Det finns inte att dela fysisk närhet mer.

Eftersom vi har små barn som är mörkrädda och närhetstörstande, tycker jag att det är allra bäst om allt är "som vanligt" så länge det går, att de får sova hos oss som vanligt så länge det går. Det tycker inte jag är konstigt - tvärtom.

Det skulle ha varit en jobbigare tid för dem, om jag plötsligt skulle sova på en madrass någon annanstans i huset i väntan på flytten. Jag fick lägenheten i maj, inflyttningsdatum är första augusti. Nej, att hålla vardagen så vanlig som möjligt är prioritet ett!

Idag ska vi berätta för barnen att vi ska separera.

Det är bara den äldsta, snart tolvåriga pojken som vet det redan. Han ska flytta med mig och glädjer sig till det.

Inte så mycket för att han inte är vuxenpersonens biologiska barn, som för att det inte fungerar i deras relation.

Äldsta sonen och min snart f.d make fungerar inte ihop. Det är väldigt, väldigt tråkigt och jobbigt och är en av orsakerna till separationen.

Men idag ska vi i alla fall berätta för de tre andra barnen. De är fyra, fem och sju år. Jag hade gärna berättat för länge sedan, men som vanligt tycker jag och vuxenpersonen olika. Han ville bestämt vänta tills "sista minuten". Men igår krävde jag att vi berättar nu. Det är ju bara knappt några veckor kvar.

Lite tid behöver de faktiskt för att smälta, hur positivt vi än framställer det!

Jag hoppas att det faktum att de nu kan få ha husdjur (hemma hos mig) ska göra tricket...

Vuxenpersonen är allergisk mot pälsdjur, både fysiskt och mentalt.

Jag, som är uppvuxen med massor av djur och alltid haft djur som vuxen, saknar det verkligen. Det ska bli så underbart att ha några djur igen!

Aldrig mer ett förhållande med en allergiker...     

Sommarmorgon. Till och med solen skiner, även om det är moln på väg hitåt.

Men jag sitter och hoppar av lust att åka till ett förråd i en källare och stanna där resten av dagen...   

Förrådet har en skylt på utsidan av dörren, som lyder "lokal". Det är ett stort förråd. Proppfullt av saker och möbler.

Det går inte att ta sig in i förrådet; berget börjar precis innanför. Och det har kliat i mina fingrar länge att ta tag i det.

För där finns ju alla mina saker som jag ska ha med mig till mitt nya hem!

Det här är ett av fönstren i vårt badrum. I det här härliga, jättestora huset med vinklar, vrår, kakelugn och vedspis. Det är vad jag väljer att flytta från - till en lägenhet hos det kommunala bostadsbolaget. Men jag kommer inte behöva sakna detta, eftersom nästan alla mina barn ska bo kvar med sin pappa, vilket betyder att jag kommer att vara här väldigt ofta.

Jag slipper däremot ha hela ansvaret att hålla ordning på trevåningshuset. Jippi!

Visst är det otroligt vackert här på landet. Igår när vi kom åkande med bilen stod två rådjur mitt i vår trädgård. Men jag är en stadsmänniska och skulle allra helst bo mitt i smeten. Men det kan jag glömma, så länge barnen trivs så bra i det här samhällets skola och dagis. Jag ska flytta in till det lilla samhället, inte till den stora staden tre mil bort. Suck.

Vad gör man inte för sina barn... och vad gör man inte för att slippa leva i en jättedålig relation!

Allt för många stannar kvar i äktenskap av fel orsaker.

"Man vet vad man har, men inte vad man får".

"Jag klarar mig inte ensam, ekonomiskt".

"Om jag skiljer mig kommer jag aldrig träffa någon annan, då kommer jag få leva ensam resten av mitt liv".

"Det är pinsamt att skilja sig".

"Kan inte skilja mig, vi har bara gemensamma vänner och jag vill bo kvar i det här huset".

Och så vidare....

Men nu ska jag dra på mig mina fulaste kläder, sätta mig i bilen, ensam *lycka* och åka tre mil till stora staden. Parkera mitt i smeten och låsa upp dörren till källaren!

Måste skriva av mig.

Att jag flyttar betyder inte att allt automatiskt kommer att bli perfekt.

Vuxenpersonen (a.k.a min än så länge äkta man) kommer ju inte förändra sig över en natt.

Barnen kommer bo kvar med honom i huset. Alltså kommer jag till stor del ha samma bekymmer som nu, samma saker att oroa mig över som nu.

Vuxenpersonen är inte en hemsk människa. Han älskar sina barn över allt annat. Det talar han om för dem också, han visar att han älskar dem. Men tyvärr är han även oerhört auktoritär och kritisk.

Dessutom har han, enligt mig i alla fall, väldigt dåligt omdöme på vissa områden när det gäller barnen. Ett omdömde som utgår från honom sjäv, dvs han baserar sina beslut på ren egoism.

Det gör mig så otroligt arg!

Några exempel:

Vuxenpersonen duschar barnen. De skriker att vattnet är för varmt/för kallt. Vuxenpersonen kontrar med "nej, det är lagom, jag har känt på det".

Barnen är hungriga trots att de åt för en timme sedan. Vuxenpersonen: "Ni kan inte vara hungriga, ni åt ju för en timme sedan".

Barnen låter jättehögt för att de är glada och leker, och springer runt runt i huset. Vuxenpersonen sitter i soffan och går från noll till hundra i röstläge och volym: "SLUTA SKRIKA, LUGNA NER EEEEEER!!!!" och upprepar detta med jämna mellanrum, utan att resa sig från soffan och utan att något barn lyssnar på honom. Dessutom, utan att ta hänsyn till att de leker tillsammans och faktiskt inte bråkar. Så kan det hålla på i över en halvtimme. Han skriker ibland, de fortsätter springa och låta.

Han är ute och åker med barnen och behöver gå in i en affär och handla. Oavsett så får barnen alltid sitta kvar i bilen och vänta! Ytterst sällan får de följa med. Möjligtvis om de ska välja sitt lördagsgodis. Men han väljer hellre åt dem. Ofta fel också, så att en eller flera blir ledsna för att de inte fick det godis de hade tänkt sig.

Han åker ifrån barnen för att handla i samhället även när sjuåringen bestämt talar om att hon inte törs vara ensam hemma. Då löser han det genom att prata i mobilen med henne under tiden han är borta, istället för att göra sig omaket att ta med alla tre barnen.

Han väljer OFTA att hävda att han ska laga mat när han kommer hem, trots att han borde veta att det då blir alldeles för sent sänggående för barnen. Han är egoistisk och tycker att det som han värderar mest självklart är det viktigaste för alla. För honom är måltiderna superviktiga. Att vi äter tillsammans på kvällen. Skitsamma hur trötta och sedan övertrötta barnen är... och hur de mår dagen efter när de ska upp tidigt och vara på dagis/fritids när de fått för lite sömn... Så här har det varit i alla år. "Jag lagar mat när jag kommer hem, det tar bara en halvtimme" - men så visar det sig att han kom senare än han sa, och att maten tog en timme att laga.

Vuxenpersonen är oerhört kritisk. Han går också oftast från noll till hundra, dvs han trappar inte upp sina tillsägelser. Det är ju obehagligt för barn! Att en förälder plötsligt exploderar utan förvarning! Även om han tycker att de borde förstå varför.

Han stänger av spel/TV-program utan diskussioner, utan hänsyn till barnen, för att han tycker att det är dags att stänga av. Sådant gör han ofta. Diktatorfasoner helt enkelt!

Barnen får också ofta skäll för att de antingen äter för mycket eller för lite, och om de är hungriga när de inte borde vara hungriga.

Självklart tvingar han dem att sitta kvar vid bordet oavsett och jo, han är typen som skäller när ett barn råkar spilla. (Fast just precis den lilla detaljen har han blivit lite bättre på att komma ihåg... att inte skälla när det händer sådana olyckor...)

Han väljer ständigt att själv sitta uppe på nätterna, på bekostnad av hur pigg han är dagen efter tillsammans med barnen. Så har det också varit ALLTID, ända sedan vi träffades.

Men imorse tog han priset.

Igår kom han hem efter att ha arbetat nästan två dygn i sträck. Han hade alltså gått jour. Så han var förstås trött, hade knappt fått sova alls. Men nej, han ville inte börja semestern med att åka hem och lägga sig....

Han valde att ta med barnen på utflykt. Fine.

Men sedan sitter han dessutom uppe till sent och somnar till sist i soffan.

Morgonen efter ska jag åka till mitt jobb redan klockan sju.

Vi har alltså en fyraåring, en femåring, en sjuåring plus sjuåringens jämgamla kompis hemma. Han sover.

Redan kvällen innan förklarade han att han inte skulle orka upp dagen efter, utan dukade resolut fram allt till frukosten och bad sedan sjuåringarna att klara sig själva på morgonen och även hjälpa de yngre barnen.

Jag vet hur länge han brukar sova efter en jour. Oftast till efter klockan tolv på dagen....

Och imorse, när klockan var strax efter fem och fyraåringen plötsligt är klarvaken redan då och vill ha frukost, såg jag framför mig ett kaos ända fram tills han vaknat. Senare även alla olyckor som kan hända.

Så jag valde att VAB:a idag. Inte för att ett barn var sjukt, inte för att det inte fanns fler vuxna hemma. För att den andra vuxenpersonen är totalt oansvarig på vissa sätt.

Och då ska man veta att denna vuxenperson arbetar som läkare, alltså med sjuka och skadade barn och vuxna....

Samtidigt. Han älskar barnen. Han tar med dem på utflykter (ok, till ställen HAN vill åka till framför allt, inte direkt till Lek och Buslandet eller badhus....... men ändå). Han bryr sig verkligen om dem, hur det går för dem, att de mår bra och har det bra och är lyckliga. Han vill dem så väl och är väldigt kramig och gosig med dem.

Men...........................................      

Och jag är så trött och orkar inte diskutera mer. Orkar inte bråka mer om detta, orkar inte försöka nå fram fler gånger, orkar inte argumentera eller något alls överhuvudtaget. Inte efter sju år med diskussioner om just alla de här sakerna. Jag når inte fram. Han fattar inte. Jag tänker att jag måste finnas till hands och mildra effekterna av hans beteende med mitt, finnas till hands för att ha koll, för att trösta, för att försöka uppfostra på ett annat sätt. Det är inte roligt. Jag är nervös över att lämna barnen med honom, oftare, nu när jag ska flytta... och man ska inte behöva vara nervös över att lämna sina barn med sin pappa!