Here it goes: Jag har inte jobbat på snart två veckor. Att förklara varför kräver lite bakgrundsinformation, därför kommer det här inlägget bli långt…

Jag tycker verkligen det är roligt att jobba som kriminalvårdare. Det känns som det passar mig som handen i handsken. Det passar min personlighet perfekt! Jag har med människor att göra; både interner av många olika slags, samt många olika kollegor i olika konstellationer. Det är sällan en arbetsgrupp är samma som den dagen före.

Jag tycker om att handskas med konflikter med intagna, jag tycker om att balansera på linan mellan personlig och trevlig men ändå gränssättande.

Sedan jag började jobba har jag fått en handfull kommentarer som gått ut på att jag gör ett bra jobb. En kollega som jobbat på anstalten mer än 20 år, sade till mig att jag kommer att bli en bra kriminalvårdare.

Men. Tre av personalen (på totalt

ca 20 personer som hör till min avdelning) bestämde sig från början att frysa ut mig. Dessa tre är alla yngre än mig och dessutom nyanställda, från två år bakåt och fram.

En del av er som läser har redan hört om de två jobbiga killarna jag avskyr att arbeta tillsammans med.

Den ena killen är pappa till en tjej som går i samma klass som min sjuåriga dotter. Den andra är en överklasskille som åkt räkmacka genom livet. Den tredje är en tjej, 26 år, vars mamma jobbat på anstalten i evigheter. Hon känner och är bundis med ”alla”. Dessutom har även hon åkt räkmacka genom livet.

Anyway. De två killarna gjorde sitt bästa för att på olika sätt frysa ut mig och vara i största allmänhet otrevliga. Det var inte bättre när tjejen var med. De körde också sitt ”race”, sin jargong. Som en utomstående inte har mycket chans att hänga med i. Själv körde jag metoden ”stänga av”. Dvs jag struntade i dem och tänkte på annat. Stängde av, var frånvarande alltså. Man kan inte älska alla och jag kände mig nöjd med att jag fungerar bra tillsammans med alla andra. Om tre av mina nya kollegor bestämt sig för att tycka illa om mig, så var det inte mitt problem. Jag älskar inte alla, alla behöver inte älska mig. Men, det blev ändå mer och mer ”stressande” att jobba med dem, på grund av alla inlindade kommentarer och känslan av att vara bedömd och iakttagen varje sekund – till min nackdel. Självklart var det tyngre att jobba med dessa personer än med de andra.

En dag, då jag befann mig ensam i vaktrummet tillsammans med den ena killen, vänder han sig till mig och säger ”vi har ju lyckats knäcka Ellinor så hon nog aldrig vill komma tillbaka, men inget verkar bita på dig. Allt rinner av dig som vatten på en gås, det måste vara för att du har så många barn och är van att stänga av”.

Jag blev så jävla paff! Det enda jag fick ur mig som svar var ”jo precis”.

Han hade alltså mage att säga det rent ut!

Jag berättade inte detta för någon. Det gick några veckor. Jag blev mer och mer irriterad på de här tre personerna. Jag pratade med nämnda Ellinor; luskade på ett fint sätt fram hur hon upplevde dem. Hon tyckte precis som jag. Hon är också, liksom jag, ny sommarjobbare…

Sist jag jobbade hade jag oturen att vara kvar med den killen och så tjejen. Det var vi tre som skulle jobba de sista timmarna tillsammans. Rätt som det är vänder sig tjejen till mig och säger ”Du, hur mår du egentligen?” Och på det följde två timmars totalt förödmjukande, kränkande samtal. Eller rättare sagt jag var tvungen att lyssna på vad hon tycker om mig som kriminalvårdare; jag är förvirrad och verkar frånvarande.  Därför äventyrar jag säkerheten och hon hade känt sig tvungen att tala med vår chef – avdelningens kriminalvårdsinspektör – om detta. Jag kunde förvänta mig att han skulle ha ett samtal med mig om hur jag mår.

Men den chef hon talade med var inte den ordinarie. Det var en vikarierande chef eftersom den ordinarie, som är jättebra, är på semester. Den vikarierande chefen är ung och jättekompis med tjejen. Förstås. Hade det varit den äldre och visare chefen hade det varit en annan femma. Nu kändes det bara ännu mer förödmjukande att hon talat med denna unga kille…

Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Dittills hade jag klarat av att ha näsan över vattnet, trots att jag är mitt i en jobbig separation med en totalt motvillig man som gör allt för att stoppa den. Trots mina problem – som min man skapat – med min äldste son. Min äldste son vill inte ens komma hem igen från sin biologiska pappa, för att han är så arg på mig; han är arg för att jag inte skyddat honom tillräckligt från min man. Trots att jag måste hantera tre andra barns känslor och reaktioner på separationen och trots att jag fortfarande lider av ångest som kommer från de händelser jag råkat ut för de senaste åren.

Men detta maratonsamtal fick mig att totalt bryta ihop.

Inte där och då; jag lyckades med nöd och näppe hålla ihop, trots att ögonen blev blanka och munnen darrade. Otroligt förödmjukande att behöva se sådan ut inför just dessa människor!

Men dagen efter, när jag äntligen blev ensam. Jag klarade inte av att gå tillbaka till jobbet.

Jag brukar inte bry mig om vad folk tycker om mig. Men jag tyckte så mycket om mitt jobb, det var viktigt för mig att vara bra på det jag gjorde. Det var viktigt att inte bli pratad illa om bakom ryggen av de kollegor jag själv gillade.

Men med kunskap om hur det fungerar  i vaktrummen, förstår jag hur mycket snack detta har genererat. Även om tjejen inte har ”skvallrat” så har definitivt killen som var med gjort det. Förmodligen i lycklig skadeglädje över att äntligen ha blivit av med mig.

Nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Jag vill verkligen jobba som kriminalvårdare, jag trivs med själva jobbet. Å andra sidan är arbetstiderna löjligt svåra att passa in med barn.

Jag vet inte heller om jag pallar att komma tillbaka och sitta i dessa små, små vaktrum tillsammans med människor, som jag plötsligt inte känner att jag kan ”lita på”. Vad vet de? Vad tycker de? Vad säger de?

Nej, jag vet varken ut eller in.

"When life knocks you down,

just get back up and say;

You hit like a bitch"

Idag blev jag rejält knockad av livet. Jag kommer att resa mig igen och ge livet fingret, men inte på några dagar än...

Det finns gränser för hur mycket skit som får plats i ett normalstort glas innan det spiller över. Mitt glas fylldes och nu rinner det ut över kanterna, helt enkelt.

Det är bara att bita ihop och fortsätta försöka ta mig igenom resten av det här året. Tur att livet ändå inte slår hårdare än en bitch.

Äldsta sonen är hos sin biologiska pappa som bor i ett grannland. Han är före detta missbrukare, och som sådan inte någon raketforskare direkt. Men trots alla sina problem och sina svårigheter att tänka vuxet och moget, har han ett hjärta av åtminstone rent silver.

Han har aldrig talat illa om mig inför vårt gemensamma barn. Tvärtom har han alltid varit positiv och pratat väldigt gott om mig. Både till vår son och till andra. Han uttrycker sin tacksamhet över att jag format vårt barn till att bli så fin och bra som han är, ger mig full cred för det.

Han erkänner utan omsvep att han inte själv skulle orka ta hand om ett barn på heltid, året om.

Han gör vad han kan (även om det blir fel ibland) för att få vår son att förstå det farliga med droger, spel, nikotin och alkohol. Han har ju sig själv som ett mycket varnande exempel.

Det blir ganska ofta ändå fel, tyvärr. Inte för att han inte älskar sitt barn. Tvärtom - sonen är vad han lever för. Han älskar sitt barn mer än något annat och skulle aldrig medvetet skada honom vare sig fysiskt eller psykiskt.

Men det sistnämnda har han tyvärr lyckats med ändå, utan att ha förstått det själv.

Man brukar höra att missbrukare stannar i sin mentala utveckling ungefär vid den ålder de började. Sedan, när de slutar, är hjärnan kvar i den åldern. Så även fast han är över fyrtio år, är han på de flesta sätt mycket mer omogen än sin biologiska ålder.

Som de flesta andra som har missbrukat, blir han en helt annan människa när han är påverkad. Mer eller mindre. Mindre om det är påverkan från mediciner/Metadon. Mer om det är på grund av rena droger/alkohol.

Men när han är clean, sig själv, så är han i mångt och mycket en väldigt fin människa. En person som inte är långsint, som inte tycker om att skrika och bråka, som inte skulle drömma om att vara våldsam mot människor, allra minst mot sin familj.

Min äldsta son har varit där nästan sedan sommarlovet började, och vill stanna så länge det bara går. Han njuter ohejdat av sin vistelse hos sin pappa. Det känns förstås bra.

Men jag saknar honom...

Han saknar inte mig, däremot.

Varför, får jag förklara i nästa inlägg.

Just ikväll längtar jag extra mycket efter dagen då flyttlasset går...

... för nu har jag slösat bort tillräckligt många år på någon som inte var värd mig.

En av alla ämnen som avhandlats idag på jobbet var "begagnat". Vi fyra som jobbade tillsammans idag, var rörande överens om att begagnat är bra. Myrorna, Röda Korset, med flera affärer, är guldgruvor! Särskilt när man har barn.

Att köpa alla kläder nya, betyder ju att man lägger ut en förmögenhet.

Men även möbler, husgeråd, prydnadssaker, lampor, böcker, leksaker... ja allt, är fantastiskt roligt att köpa begagnat.

Det blir personligare. Det blir snyggare. Det blir roligare men framför allt blir det billigare.

Vi hade allihop träffat människor som inte för allt i världen skulle köpa något som andra människor använt.

Varför?

Snobberi? Materialism? Idioti?

Jag lutar åt det sistnämnda.

Bara idioter köper alla bebiskläder på P.O.P

Bara idioter fortsätter köpa enbart nya barnkläder. Oavsett hur många barn man har.

Barn växer snabbar än nysningar är avklarade!

Barn skitar ner sig fortare än man hinner säga  "vattenpöl med lera" och behöver massor av ombyteskläder.

Men hey, gärna för mig. Då blir det ju färre människor som handlar begagnat = mer till mig.

Det är dessa människor som oftast bor i "Shabby Shic"-hem, eller i hem som ser ut som klippta ur en Jysk-katalog. Eller rum från ett IKEA-varuhus. Totalt opersonliga. Hem där inte ens prydnadssakerna eller tavlorna är personliga.

Hem som ser ut som hundratusentals andra hem i Sverige. Exakt likadana.

Tack, men nej tack.

Jag tycker om varma, personliga hem.

Hem där man märker att det faktiskt bor människor.

Hem där man märker att barnen som bor där får leva fullt ut, utan att få skäll för att det blir smutsigt och stökigt.

Där det är uppenbart att de vuxna inte prioriterar städning i första hand, utan att vara tillsammans.

Det gillar jag.

Just nu håller jag på att skaffa ett helt nytt hem. Jag måste skaffa allt, från scratch. Allt från möbler och porslin till tavlor och sängkläder.

På Myrorna är det en njutning att fynda fantastiska, udda, begagnade prylar som garanterat kommer att skapa ett härligt, varmt och personligt hem. Loppisar - underbara! I mitt hem kommer det att synas och kännas vem det är som bor där. Jag har som sport just nu att hitta så mycket som möjligt på second hand till mitt nya hem. Allt utom sängkläder och hygienartiklar ska jag hitta!

Och jag kommer att trivas. Inget kommer att vara kritvitt och stylat enligt senaste numret av "House Living".

Snart är det dags!

Vi sover i samma säng, jag och vuxenpersonen (aka ff äkta make).

Det verkar chocka människor. Konstigt.

Efter ett åtta år långt förhållande vet vi hur vi ser ut nakna. (Tyvärr   )

Vi har fyra barn. En eller två av dem befinner sig alltid i sängen samtidigt med oss, dessutom emellan oss.

Utöver det brukar vuxenpersonen inte ramla ner på sin sida av sängen förrän framåt tidig morgon eftersom han sex av sju dagar i veckan somnar i soffan...

Men även om vi skulle gå och lägga oss samtidigt varenda kväll, helnakna (men båda sover i underkläder) så skulle vi inte få för oss att ha sex. Jag ryser av bara tanken på att ha sex med min äkta make. Sjukt kanske, men sant. Det har hänt för mycket, vi har sårat varandra så otroligt mycket. Det finns inte att dela fysisk närhet mer.

Eftersom vi har små barn som är mörkrädda och närhetstörstande, tycker jag att det är allra bäst om allt är "som vanligt" så länge det går, att de får sova hos oss som vanligt så länge det går. Det tycker inte jag är konstigt - tvärtom.

Det skulle ha varit en jobbigare tid för dem, om jag plötsligt skulle sova på en madrass någon annanstans i huset i väntan på flytten. Jag fick lägenheten i maj, inflyttningsdatum är första augusti. Nej, att hålla vardagen så vanlig som möjligt är prioritet ett!

Idag ska vi berätta för barnen att vi ska separera.

Det är bara den äldsta, snart tolvåriga pojken som vet det redan. Han ska flytta med mig och glädjer sig till det.

Inte så mycket för att han inte är vuxenpersonens biologiska barn, som för att det inte fungerar i deras relation.

Äldsta sonen och min snart f.d make fungerar inte ihop. Det är väldigt, väldigt tråkigt och jobbigt och är en av orsakerna till separationen.

Men idag ska vi i alla fall berätta för de tre andra barnen. De är fyra, fem och sju år. Jag hade gärna berättat för länge sedan, men som vanligt tycker jag och vuxenpersonen olika. Han ville bestämt vänta tills "sista minuten". Men igår krävde jag att vi berättar nu. Det är ju bara knappt några veckor kvar.

Lite tid behöver de faktiskt för att smälta, hur positivt vi än framställer det!

Jag hoppas att det faktum att de nu kan få ha husdjur (hemma hos mig) ska göra tricket...

Vuxenpersonen är allergisk mot pälsdjur, både fysiskt och mentalt.

Jag, som är uppvuxen med massor av djur och alltid haft djur som vuxen, saknar det verkligen. Det ska bli så underbart att ha några djur igen!

Aldrig mer ett förhållande med en allergiker...     

Sommarmorgon. Till och med solen skiner, även om det är moln på väg hitåt.

Men jag sitter och hoppar av lust att åka till ett förråd i en källare och stanna där resten av dagen...   

Förrådet har en skylt på utsidan av dörren, som lyder "lokal". Det är ett stort förråd. Proppfullt av saker och möbler.

Det går inte att ta sig in i förrådet; berget börjar precis innanför. Och det har kliat i mina fingrar länge att ta tag i det.

För där finns ju alla mina saker som jag ska ha med mig till mitt nya hem!

Det här är ett av fönstren i vårt badrum. I det här härliga, jättestora huset med vinklar, vrår, kakelugn och vedspis. Det är vad jag väljer att flytta från - till en lägenhet hos det kommunala bostadsbolaget. Men jag kommer inte behöva sakna detta, eftersom nästan alla mina barn ska bo kvar med sin pappa, vilket betyder att jag kommer att vara här väldigt ofta.

Jag slipper däremot ha hela ansvaret att hålla ordning på trevåningshuset. Jippi!

Visst är det otroligt vackert här på landet. Igår när vi kom åkande med bilen stod två rådjur mitt i vår trädgård. Men jag är en stadsmänniska och skulle allra helst bo mitt i smeten. Men det kan jag glömma, så länge barnen trivs så bra i det här samhällets skola och dagis. Jag ska flytta in till det lilla samhället, inte till den stora staden tre mil bort. Suck.

Vad gör man inte för sina barn... och vad gör man inte för att slippa leva i en jättedålig relation!

Allt för många stannar kvar i äktenskap av fel orsaker.

"Man vet vad man har, men inte vad man får".

"Jag klarar mig inte ensam, ekonomiskt".

"Om jag skiljer mig kommer jag aldrig träffa någon annan, då kommer jag få leva ensam resten av mitt liv".

"Det är pinsamt att skilja sig".

"Kan inte skilja mig, vi har bara gemensamma vänner och jag vill bo kvar i det här huset".

Och så vidare....

Men nu ska jag dra på mig mina fulaste kläder, sätta mig i bilen, ensam *lycka* och åka tre mil till stora staden. Parkera mitt i smeten och låsa upp dörren till källaren!