Äldsta sonen är hos sin biologiska pappa som bor i ett grannland. Han är före detta missbrukare, och som sådan inte någon raketforskare direkt. Men trots alla sina problem och sina svårigheter att tänka vuxet och moget, har han ett hjärta av åtminstone rent silver.

Han har aldrig talat illa om mig inför vårt gemensamma barn. Tvärtom har han alltid varit positiv och pratat väldigt gott om mig. Både till vår son och till andra. Han uttrycker sin tacksamhet över att jag format vårt barn till att bli så fin och bra som han är, ger mig full cred för det.

Han erkänner utan omsvep att han inte själv skulle orka ta hand om ett barn på heltid, året om.

Han gör vad han kan (även om det blir fel ibland) för att få vår son att förstå det farliga med droger, spel, nikotin och alkohol. Han har ju sig själv som ett mycket varnande exempel.

Det blir ganska ofta ändå fel, tyvärr. Inte för att han inte älskar sitt barn. Tvärtom - sonen är vad han lever för. Han älskar sitt barn mer än något annat och skulle aldrig medvetet skada honom vare sig fysiskt eller psykiskt.

Men det sistnämnda har han tyvärr lyckats med ändå, utan att ha förstått det själv.

Man brukar höra att missbrukare stannar i sin mentala utveckling ungefär vid den ålder de började. Sedan, när de slutar, är hjärnan kvar i den åldern. Så även fast han är över fyrtio år, är han på de flesta sätt mycket mer omogen än sin biologiska ålder.

Som de flesta andra som har missbrukat, blir han en helt annan människa när han är påverkad. Mer eller mindre. Mindre om det är påverkan från mediciner/Metadon. Mer om det är på grund av rena droger/alkohol.

Men när han är clean, sig själv, så är han i mångt och mycket en väldigt fin människa. En person som inte är långsint, som inte tycker om att skrika och bråka, som inte skulle drömma om att vara våldsam mot människor, allra minst mot sin familj.

Min äldsta son har varit där nästan sedan sommarlovet började, och vill stanna så länge det bara går. Han njuter ohejdat av sin vistelse hos sin pappa. Det känns förstås bra.

Men jag saknar honom...

Han saknar inte mig, däremot.

Varför, får jag förklara i nästa inlägg.