Here it goes: Jag har inte jobbat på snart två veckor. Att förklara varför kräver lite bakgrundsinformation, därför kommer det här inlägget bli långt…

Jag tycker verkligen det är roligt att jobba som kriminalvårdare. Det känns som det passar mig som handen i handsken. Det passar min personlighet perfekt! Jag har med människor att göra; både interner av många olika slags, samt många olika kollegor i olika konstellationer. Det är sällan en arbetsgrupp är samma som den dagen före.

Jag tycker om att handskas med konflikter med intagna, jag tycker om att balansera på linan mellan personlig och trevlig men ändå gränssättande.

Sedan jag började jobba har jag fått en handfull kommentarer som gått ut på att jag gör ett bra jobb. En kollega som jobbat på anstalten mer än 20 år, sade till mig att jag kommer att bli en bra kriminalvårdare.

Men. Tre av personalen (på totalt

ca 20 personer som hör till min avdelning) bestämde sig från början att frysa ut mig. Dessa tre är alla yngre än mig och dessutom nyanställda, från två år bakåt och fram.

En del av er som läser har redan hört om de två jobbiga killarna jag avskyr att arbeta tillsammans med.

Den ena killen är pappa till en tjej som går i samma klass som min sjuåriga dotter. Den andra är en överklasskille som åkt räkmacka genom livet. Den tredje är en tjej, 26 år, vars mamma jobbat på anstalten i evigheter. Hon känner och är bundis med ”alla”. Dessutom har även hon åkt räkmacka genom livet.

Anyway. De två killarna gjorde sitt bästa för att på olika sätt frysa ut mig och vara i största allmänhet otrevliga. Det var inte bättre när tjejen var med. De körde också sitt ”race”, sin jargong. Som en utomstående inte har mycket chans att hänga med i. Själv körde jag metoden ”stänga av”. Dvs jag struntade i dem och tänkte på annat. Stängde av, var frånvarande alltså. Man kan inte älska alla och jag kände mig nöjd med att jag fungerar bra tillsammans med alla andra. Om tre av mina nya kollegor bestämt sig för att tycka illa om mig, så var det inte mitt problem. Jag älskar inte alla, alla behöver inte älska mig. Men, det blev ändå mer och mer ”stressande” att jobba med dem, på grund av alla inlindade kommentarer och känslan av att vara bedömd och iakttagen varje sekund – till min nackdel. Självklart var det tyngre att jobba med dessa personer än med de andra.

En dag, då jag befann mig ensam i vaktrummet tillsammans med den ena killen, vänder han sig till mig och säger ”vi har ju lyckats knäcka Ellinor så hon nog aldrig vill komma tillbaka, men inget verkar bita på dig. Allt rinner av dig som vatten på en gås, det måste vara för att du har så många barn och är van att stänga av”.

Jag blev så jävla paff! Det enda jag fick ur mig som svar var ”jo precis”.

Han hade alltså mage att säga det rent ut!

Jag berättade inte detta för någon. Det gick några veckor. Jag blev mer och mer irriterad på de här tre personerna. Jag pratade med nämnda Ellinor; luskade på ett fint sätt fram hur hon upplevde dem. Hon tyckte precis som jag. Hon är också, liksom jag, ny sommarjobbare…

Sist jag jobbade hade jag oturen att vara kvar med den killen och så tjejen. Det var vi tre som skulle jobba de sista timmarna tillsammans. Rätt som det är vänder sig tjejen till mig och säger ”Du, hur mår du egentligen?” Och på det följde två timmars totalt förödmjukande, kränkande samtal. Eller rättare sagt jag var tvungen att lyssna på vad hon tycker om mig som kriminalvårdare; jag är förvirrad och verkar frånvarande.  Därför äventyrar jag säkerheten och hon hade känt sig tvungen att tala med vår chef – avdelningens kriminalvårdsinspektör – om detta. Jag kunde förvänta mig att han skulle ha ett samtal med mig om hur jag mår.

Men den chef hon talade med var inte den ordinarie. Det var en vikarierande chef eftersom den ordinarie, som är jättebra, är på semester. Den vikarierande chefen är ung och jättekompis med tjejen. Förstås. Hade det varit den äldre och visare chefen hade det varit en annan femma. Nu kändes det bara ännu mer förödmjukande att hon talat med denna unga kille…

Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Dittills hade jag klarat av att ha näsan över vattnet, trots att jag är mitt i en jobbig separation med en totalt motvillig man som gör allt för att stoppa den. Trots mina problem – som min man skapat – med min äldste son. Min äldste son vill inte ens komma hem igen från sin biologiska pappa, för att han är så arg på mig; han är arg för att jag inte skyddat honom tillräckligt från min man. Trots att jag måste hantera tre andra barns känslor och reaktioner på separationen och trots att jag fortfarande lider av ångest som kommer från de händelser jag råkat ut för de senaste åren.

Men detta maratonsamtal fick mig att totalt bryta ihop.

Inte där och då; jag lyckades med nöd och näppe hålla ihop, trots att ögonen blev blanka och munnen darrade. Otroligt förödmjukande att behöva se sådan ut inför just dessa människor!

Men dagen efter, när jag äntligen blev ensam. Jag klarade inte av att gå tillbaka till jobbet.

Jag brukar inte bry mig om vad folk tycker om mig. Men jag tyckte så mycket om mitt jobb, det var viktigt för mig att vara bra på det jag gjorde. Det var viktigt att inte bli pratad illa om bakom ryggen av de kollegor jag själv gillade.

Men med kunskap om hur det fungerar  i vaktrummen, förstår jag hur mycket snack detta har genererat. Även om tjejen inte har ”skvallrat” så har definitivt killen som var med gjort det. Förmodligen i lycklig skadeglädje över att äntligen ha blivit av med mig.

Nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Jag vill verkligen jobba som kriminalvårdare, jag trivs med själva jobbet. Å andra sidan är arbetstiderna löjligt svåra att passa in med barn.

Jag vet inte heller om jag pallar att komma tillbaka och sitta i dessa små, små vaktrum tillsammans med människor, som jag plötsligt inte känner att jag kan ”lita på”. Vad vet de? Vad tycker de? Vad säger de?

Nej, jag vet varken ut eller in.

 

Anette

10 augusti 2012 19:13

Ravsax! Mobbare pa arbetsplatsen, speciellt en sadan arbetsplats ar sa ackligt. Jag vet inte heller vad som ar bast att gora, kanske tala med den "riktiga" chefen nar han (hon) kommer tillbaka? Det verkar ju inte som om gruppen av mobbare ar sarskilt lampade for sitt jobb, jag tanker mig ocksa att vad ar deras grundlaggande motiv for sitt agerande? Rullar de en liten drogsmugglingskartell och forsoker mota bort folk de misstanker ar hederliga? Jag skulle definitivt vadra sadana bekymrade tankar till den riktiga chefen. I all oskuldsfullhet.

// Eder Tillgifvna

Pepper Blackberry

10 augusti 2012 19:35

Bra råd! Jag ska definitivt tänka över det. Frågan är om jag orkar med det som följer på ett sådant samtal; riktiga chefen ser alltid till att sammanföra personal som pratar om varandra... och jag vet inte om jag orkar med det just nu. :-(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"When life knocks you down, just get back up and say; You hit like a bitch"   Idag blev jag rejält knockad av livet. Jag kommer att resa mig igen och ge livet fingret, men inte på några dagar än... Det finns gränser för hur mycket skit som ...

Äldsta sonen är hos sin biologiska pappa som bor i ett grannland. Han är före detta missbrukare, och som sådan inte någon raketforskare direkt. Men trots alla sina problem och sina svårigheter att tänka vuxet och moget, har han ett hjärta av åtminsto...

            Just ikväll längtar jag extra mycket efter dagen då flyttlasset går...             ... för nu har jag slösat bort tillräckligt många år på någon som inte var värd mig.       ...

En av alla ämnen som avhandlats idag på jobbet var "begagnat". Vi fyra som jobbade tillsammans idag, var rörande överens om att begagnat är bra. Myrorna, Röda Korset, med flera affärer, är guldgruvor! Särskilt när man har barn. Att köpa alla kläder...