Måste skriva av mig.

Att jag flyttar betyder inte att allt automatiskt kommer att bli perfekt.

Vuxenpersonen (a.k.a min än så länge äkta man) kommer ju inte förändra sig över en natt.

Barnen kommer bo kvar med honom i huset. Alltså kommer jag till stor del ha samma bekymmer som nu, samma saker att oroa mig över som nu.

Vuxenpersonen är inte en hemsk människa. Han älskar sina barn över allt annat. Det talar han om för dem också, han visar att han älskar dem. Men tyvärr är han även oerhört auktoritär och kritisk.

Dessutom har han, enligt mig i alla fall, väldigt dåligt omdöme på vissa områden när det gäller barnen. Ett omdömde som utgår från honom sjäv, dvs han baserar sina beslut på ren egoism.

Det gör mig så otroligt arg!

Några exempel:

Vuxenpersonen duschar barnen. De skriker att vattnet är för varmt/för kallt. Vuxenpersonen kontrar med "nej, det är lagom, jag har känt på det".

Barnen är hungriga trots att de åt för en timme sedan. Vuxenpersonen: "Ni kan inte vara hungriga, ni åt ju för en timme sedan".

Barnen låter jättehögt för att de är glada och leker, och springer runt runt i huset. Vuxenpersonen sitter i soffan och går från noll till hundra i röstläge och volym: "SLUTA SKRIKA, LUGNA NER EEEEEER!!!!" och upprepar detta med jämna mellanrum, utan att resa sig från soffan och utan att något barn lyssnar på honom. Dessutom, utan att ta hänsyn till att de leker tillsammans och faktiskt inte bråkar. Så kan det hålla på i över en halvtimme. Han skriker ibland, de fortsätter springa och låta.

Han är ute och åker med barnen och behöver gå in i en affär och handla. Oavsett så får barnen alltid sitta kvar i bilen och vänta! Ytterst sällan får de följa med. Möjligtvis om de ska välja sitt lördagsgodis. Men han väljer hellre åt dem. Ofta fel också, så att en eller flera blir ledsna för att de inte fick det godis de hade tänkt sig.

Han åker ifrån barnen för att handla i samhället även när sjuåringen bestämt talar om att hon inte törs vara ensam hemma. Då löser han det genom att prata i mobilen med henne under tiden han är borta, istället för att göra sig omaket att ta med alla tre barnen.

Han väljer OFTA att hävda att han ska laga mat när han kommer hem, trots att han borde veta att det då blir alldeles för sent sänggående för barnen. Han är egoistisk och tycker att det som han värderar mest självklart är det viktigaste för alla. För honom är måltiderna superviktiga. Att vi äter tillsammans på kvällen. Skitsamma hur trötta och sedan övertrötta barnen är... och hur de mår dagen efter när de ska upp tidigt och vara på dagis/fritids när de fått för lite sömn... Så här har det varit i alla år. "Jag lagar mat när jag kommer hem, det tar bara en halvtimme" - men så visar det sig att han kom senare än han sa, och att maten tog en timme att laga.

Vuxenpersonen är oerhört kritisk. Han går också oftast från noll till hundra, dvs han trappar inte upp sina tillsägelser. Det är ju obehagligt för barn! Att en förälder plötsligt exploderar utan förvarning! Även om han tycker att de borde förstå varför.

Han stänger av spel/TV-program utan diskussioner, utan hänsyn till barnen, för att han tycker att det är dags att stänga av. Sådant gör han ofta. Diktatorfasoner helt enkelt!

Barnen får också ofta skäll för att de antingen äter för mycket eller för lite, och om de är hungriga när de inte borde vara hungriga.

Självklart tvingar han dem att sitta kvar vid bordet oavsett och jo, han är typen som skäller när ett barn råkar spilla. (Fast just precis den lilla detaljen har han blivit lite bättre på att komma ihåg... att inte skälla när det händer sådana olyckor...)

Han väljer ständigt att själv sitta uppe på nätterna, på bekostnad av hur pigg han är dagen efter tillsammans med barnen. Så har det också varit ALLTID, ända sedan vi träffades.

Men imorse tog han priset.

Igår kom han hem efter att ha arbetat nästan två dygn i sträck. Han hade alltså gått jour. Så han var förstås trött, hade knappt fått sova alls. Men nej, han ville inte börja semestern med att åka hem och lägga sig....

Han valde att ta med barnen på utflykt. Fine.

Men sedan sitter han dessutom uppe till sent och somnar till sist i soffan.

Morgonen efter ska jag åka till mitt jobb redan klockan sju.

Vi har alltså en fyraåring, en femåring, en sjuåring plus sjuåringens jämgamla kompis hemma. Han sover.

Redan kvällen innan förklarade han att han inte skulle orka upp dagen efter, utan dukade resolut fram allt till frukosten och bad sedan sjuåringarna att klara sig själva på morgonen och även hjälpa de yngre barnen.

Jag vet hur länge han brukar sova efter en jour. Oftast till efter klockan tolv på dagen....

Och imorse, när klockan var strax efter fem och fyraåringen plötsligt är klarvaken redan då och vill ha frukost, såg jag framför mig ett kaos ända fram tills han vaknat. Senare även alla olyckor som kan hända.

Så jag valde att VAB:a idag. Inte för att ett barn var sjukt, inte för att det inte fanns fler vuxna hemma. För att den andra vuxenpersonen är totalt oansvarig på vissa sätt.

Och då ska man veta att denna vuxenperson arbetar som läkare, alltså med sjuka och skadade barn och vuxna....

Samtidigt. Han älskar barnen. Han tar med dem på utflykter (ok, till ställen HAN vill åka till framför allt, inte direkt till Lek och Buslandet eller badhus....... men ändå). Han bryr sig verkligen om dem, hur det går för dem, att de mår bra och har det bra och är lyckliga. Han vill dem så väl och är väldigt kramig och gosig med dem.

Men...........................................      

Och jag är så trött och orkar inte diskutera mer. Orkar inte bråka mer om detta, orkar inte försöka nå fram fler gånger, orkar inte argumentera eller något alls överhuvudtaget. Inte efter sju år med diskussioner om just alla de här sakerna. Jag når inte fram. Han fattar inte. Jag tänker att jag måste finnas till hands och mildra effekterna av hans beteende med mitt, finnas till hands för att ha koll, för att trösta, för att försöka uppfostra på ett annat sätt. Det är inte roligt. Jag är nervös över att lämna barnen med honom, oftare, nu när jag ska flytta... och man ska inte behöva vara nervös över att lämna sina barn med sin pappa!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Here it goes: Jag har inte jobbat på snart två veckor. Att förklara varför kräver lite bakgrundsinformation, därför kommer det här inlägget bli långt… Jag tycker verkligen det är roligt att jobba som kriminalvårdare. Det känns som det passar...

"When life knocks you down, just get back up and say; You hit like a bitch"   Idag blev jag rejält knockad av livet. Jag kommer att resa mig igen och ge livet fingret, men inte på några dagar än... Det finns gränser för hur mycket skit som ...

Äldsta sonen är hos sin biologiska pappa som bor i ett grannland. Han är före detta missbrukare, och som sådan inte någon raketforskare direkt. Men trots alla sina problem och sina svårigheter att tänka vuxet och moget, har han ett hjärta av åtminsto...

            Just ikväll längtar jag extra mycket efter dagen då flyttlasset går...             ... för nu har jag slösat bort tillräckligt många år på någon som inte var värd mig.       ...