Just ikväll längtar jag extra mycket efter dagen då flyttlasset går...

... för nu har jag slösat bort tillräckligt många år på någon som inte var värd mig.

En av alla ämnen som avhandlats idag på jobbet var "begagnat". Vi fyra som jobbade tillsammans idag, var rörande överens om att begagnat är bra. Myrorna, Röda Korset, med flera affärer, är guldgruvor! Särskilt när man har barn.

Att köpa alla kläder nya, betyder ju att man lägger ut en förmögenhet.

Men även möbler, husgeråd, prydnadssaker, lampor, böcker, leksaker... ja allt, är fantastiskt roligt att köpa begagnat.

Det blir personligare. Det blir snyggare. Det blir roligare men framför allt blir det billigare.

Vi hade allihop träffat människor som inte för allt i världen skulle köpa något som andra människor använt.

Varför?

Snobberi? Materialism? Idioti?

Jag lutar åt det sistnämnda.

Bara idioter köper alla bebiskläder på P.O.P

Bara idioter fortsätter köpa enbart nya barnkläder. Oavsett hur många barn man har.

Barn växer snabbar än nysningar är avklarade!

Barn skitar ner sig fortare än man hinner säga  "vattenpöl med lera" och behöver massor av ombyteskläder.

Men hey, gärna för mig. Då blir det ju färre människor som handlar begagnat = mer till mig.

Det är dessa människor som oftast bor i "Shabby Shic"-hem, eller i hem som ser ut som klippta ur en Jysk-katalog. Eller rum från ett IKEA-varuhus. Totalt opersonliga. Hem där inte ens prydnadssakerna eller tavlorna är personliga.

Hem som ser ut som hundratusentals andra hem i Sverige. Exakt likadana.

Tack, men nej tack.

Jag tycker om varma, personliga hem.

Hem där man märker att det faktiskt bor människor.

Hem där man märker att barnen som bor där får leva fullt ut, utan att få skäll för att det blir smutsigt och stökigt.

Där det är uppenbart att de vuxna inte prioriterar städning i första hand, utan att vara tillsammans.

Det gillar jag.

Just nu håller jag på att skaffa ett helt nytt hem. Jag måste skaffa allt, från scratch. Allt från möbler och porslin till tavlor och sängkläder.

På Myrorna är det en njutning att fynda fantastiska, udda, begagnade prylar som garanterat kommer att skapa ett härligt, varmt och personligt hem. Loppisar - underbara! I mitt hem kommer det att synas och kännas vem det är som bor där. Jag har som sport just nu att hitta så mycket som möjligt på second hand till mitt nya hem. Allt utom sängkläder och hygienartiklar ska jag hitta!

Och jag kommer att trivas. Inget kommer att vara kritvitt och stylat enligt senaste numret av "House Living".

Snart är det dags!

Vi sover i samma säng, jag och vuxenpersonen (aka ff äkta make).

Det verkar chocka människor. Konstigt.

Efter ett åtta år långt förhållande vet vi hur vi ser ut nakna. (Tyvärr   )

Vi har fyra barn. En eller två av dem befinner sig alltid i sängen samtidigt med oss, dessutom emellan oss.

Utöver det brukar vuxenpersonen inte ramla ner på sin sida av sängen förrän framåt tidig morgon eftersom han sex av sju dagar i veckan somnar i soffan...

Men även om vi skulle gå och lägga oss samtidigt varenda kväll, helnakna (men båda sover i underkläder) så skulle vi inte få för oss att ha sex. Jag ryser av bara tanken på att ha sex med min äkta make. Sjukt kanske, men sant. Det har hänt för mycket, vi har sårat varandra så otroligt mycket. Det finns inte att dela fysisk närhet mer.

Eftersom vi har små barn som är mörkrädda och närhetstörstande, tycker jag att det är allra bäst om allt är "som vanligt" så länge det går, att de får sova hos oss som vanligt så länge det går. Det tycker inte jag är konstigt - tvärtom.

Det skulle ha varit en jobbigare tid för dem, om jag plötsligt skulle sova på en madrass någon annanstans i huset i väntan på flytten. Jag fick lägenheten i maj, inflyttningsdatum är första augusti. Nej, att hålla vardagen så vanlig som möjligt är prioritet ett!

Idag ska vi berätta för barnen att vi ska separera.

Det är bara den äldsta, snart tolvåriga pojken som vet det redan. Han ska flytta med mig och glädjer sig till det.

Inte så mycket för att han inte är vuxenpersonens biologiska barn, som för att det inte fungerar i deras relation.

Äldsta sonen och min snart f.d make fungerar inte ihop. Det är väldigt, väldigt tråkigt och jobbigt och är en av orsakerna till separationen.

Men idag ska vi i alla fall berätta för de tre andra barnen. De är fyra, fem och sju år. Jag hade gärna berättat för länge sedan, men som vanligt tycker jag och vuxenpersonen olika. Han ville bestämt vänta tills "sista minuten". Men igår krävde jag att vi berättar nu. Det är ju bara knappt några veckor kvar.

Lite tid behöver de faktiskt för att smälta, hur positivt vi än framställer det!

Jag hoppas att det faktum att de nu kan få ha husdjur (hemma hos mig) ska göra tricket...

Vuxenpersonen är allergisk mot pälsdjur, både fysiskt och mentalt.

Jag, som är uppvuxen med massor av djur och alltid haft djur som vuxen, saknar det verkligen. Det ska bli så underbart att ha några djur igen!

Aldrig mer ett förhållande med en allergiker...     

Sommarmorgon. Till och med solen skiner, även om det är moln på väg hitåt.

Men jag sitter och hoppar av lust att åka till ett förråd i en källare och stanna där resten av dagen...   

Förrådet har en skylt på utsidan av dörren, som lyder "lokal". Det är ett stort förråd. Proppfullt av saker och möbler.

Det går inte att ta sig in i förrådet; berget börjar precis innanför. Och det har kliat i mina fingrar länge att ta tag i det.

För där finns ju alla mina saker som jag ska ha med mig till mitt nya hem!

Det här är ett av fönstren i vårt badrum. I det här härliga, jättestora huset med vinklar, vrår, kakelugn och vedspis. Det är vad jag väljer att flytta från - till en lägenhet hos det kommunala bostadsbolaget. Men jag kommer inte behöva sakna detta, eftersom nästan alla mina barn ska bo kvar med sin pappa, vilket betyder att jag kommer att vara här väldigt ofta.

Jag slipper däremot ha hela ansvaret att hålla ordning på trevåningshuset. Jippi!

Visst är det otroligt vackert här på landet. Igår när vi kom åkande med bilen stod två rådjur mitt i vår trädgård. Men jag är en stadsmänniska och skulle allra helst bo mitt i smeten. Men det kan jag glömma, så länge barnen trivs så bra i det här samhällets skola och dagis. Jag ska flytta in till det lilla samhället, inte till den stora staden tre mil bort. Suck.

Vad gör man inte för sina barn... och vad gör man inte för att slippa leva i en jättedålig relation!

Allt för många stannar kvar i äktenskap av fel orsaker.

"Man vet vad man har, men inte vad man får".

"Jag klarar mig inte ensam, ekonomiskt".

"Om jag skiljer mig kommer jag aldrig träffa någon annan, då kommer jag få leva ensam resten av mitt liv".

"Det är pinsamt att skilja sig".

"Kan inte skilja mig, vi har bara gemensamma vänner och jag vill bo kvar i det här huset".

Och så vidare....

Men nu ska jag dra på mig mina fulaste kläder, sätta mig i bilen, ensam *lycka* och åka tre mil till stora staden. Parkera mitt i smeten och låsa upp dörren till källaren!

Inga möbler, husgeråd, sängkläder eller mattor. Inga gardiner, ingen TV, inga tavlor och ingen bil.

När jag flyttar den första augusti börjar jag verkligen om från noll.

Jag kommer att leva på bara min egen lön, som inte är särskilt stor. Den kommer att täcka räkningar och mat, inte mycket mer.

Men det jag inte har i materiell väg, kompenseras av det jag kommer ha desto mer av:

Jag kommer att leva i ett överflöd av frihet, självrespekt och stolthet! Med massor av kärlek till mig själv, mina barn och livet.

Nu har jag spenderat snart åtta år i total materiell trygghet. Aldrig rädsla för att inte kunna betala räkningarna eller inte kunna ge barnen mat. Inget direkt överflöd av pengar, men tillräckligt många för att kunna slappna av och åtminstone unna sig de där vardagliga sakerna, som att inte behöva tänka hela tiden på vad saker kostar i mataffären, kunna köpa skor till barnen på en gång när de behöver dem, kunna gå på restaurang då och då.

Jag minns fortfarande hur det var att leva som ensamstående mamma på extremt låg inkomst; stressen, den ständiga pressen av att pengarna inte räckte. Att behöva välja bort räkningar och betala bara el och hyra, för att kunna äta också. Fy fan.

Nu väljer jag det livet igen. Förhoppningsvis blir det inte lika illa som det var ibland, då. Men det kommer hur som helst bli tufft. Det är det så jävla värt!

Snart är det dags. Den första augusti flyttar jag till en lägenhet.

En liten tvåa inne i samhället. Från vårt stora trevåningshus på landet, tre minuters bilväg från samhället.

Barnen bor kvar, förutom den äldsta sonen - han ska bo med mig.

Men resten bor kvar i huset tillsammans med sin pappa.

Ja, vi är gifta. Sedan fem år tillbaka. Vi har varit tillsammans i sammanlagt sju år. Det är inte mycket - men i vårt fall alldeles för mycket...

Så när folk omkring ser beklagande ut när de får veta att vi ska separera, då säger jag "nejnej, gratulera istället!"

Man ska inte skilja sig hur som helst, utan att ens försöka. Självklart inte. Särskilt inte om man har barn.

Men man ska inte leva kvar i ett förhållande bortom räddning resten av livet heller, bara för att man är gift och har barn!

Det är INTE det bästa för barnen.

Vi har försökt, verkligen försökt.

Det är dags att gå vidare och leva lyckligare på varsitt håll, men som vänner som samarbetar om barnen. Det kommer att vara mycket bättre för våra barn, än att leva tillsammans med oss båda i en dålig stämning.

Så grattis till mig själv - snart börjar mitt nya liv!

Livets Skogaholmlimpa, krymper den eller växer? Börjar den med en tom påse som får fler och fler brödskivor - eller en full påse som får färre och färre?

Min limpa växer i alla fall. Frågan är om jag inte till och med måste flytta över limpan till en större påse snart.

Livet ska vara en berg- och dalbana. Livet ska inte vara en jämn motorväg. Då är man närmast död.

Mitt liv har börjat om ett antal gånger. Sådär så man är tillbaka på ruta ett igen. Och nu är det åter dags att starta om på nytt! Det kommer att bli en jobbig men också spännande och rolig tid framöver!

Vilken tur att det inte finns något man någonsin blir för gammal för...  Hej livet - I´m back!