Inga möbler, husgeråd, sängkläder eller mattor. Inga gardiner, ingen TV, inga tavlor och ingen bil.

När jag flyttar den första augusti börjar jag verkligen om från noll.

Jag kommer att leva på bara min egen lön, som inte är särskilt stor. Den kommer att täcka räkningar och mat, inte mycket mer.

Men det jag inte har i materiell väg, kompenseras av det jag kommer ha desto mer av:

Jag kommer att leva i ett överflöd av frihet, självrespekt och stolthet! Med massor av kärlek till mig själv, mina barn och livet.

Nu har jag spenderat snart åtta år i total materiell trygghet. Aldrig rädsla för att inte kunna betala räkningarna eller inte kunna ge barnen mat. Inget direkt överflöd av pengar, men tillräckligt många för att kunna slappna av och åtminstone unna sig de där vardagliga sakerna, som att inte behöva tänka hela tiden på vad saker kostar i mataffären, kunna köpa skor till barnen på en gång när de behöver dem, kunna gå på restaurang då och då.

Jag minns fortfarande hur det var att leva som ensamstående mamma på extremt låg inkomst; stressen, den ständiga pressen av att pengarna inte räckte. Att behöva välja bort räkningar och betala bara el och hyra, för att kunna äta också. Fy fan.

Nu väljer jag det livet igen. Förhoppningsvis blir det inte lika illa som det var ibland, då. Men det kommer hur som helst bli tufft. Det är det så jävla värt!

Snart är det dags. Den första augusti flyttar jag till en lägenhet.

En liten tvåa inne i samhället. Från vårt stora trevåningshus på landet, tre minuters bilväg från samhället.

Barnen bor kvar, förutom den äldsta sonen - han ska bo med mig.

Men resten bor kvar i huset tillsammans med sin pappa.

Ja, vi är gifta. Sedan fem år tillbaka. Vi har varit tillsammans i sammanlagt sju år. Det är inte mycket - men i vårt fall alldeles för mycket...

Så när folk omkring ser beklagande ut när de får veta att vi ska separera, då säger jag "nejnej, gratulera istället!"

Man ska inte skilja sig hur som helst, utan att ens försöka. Självklart inte. Särskilt inte om man har barn.

Men man ska inte leva kvar i ett förhållande bortom räddning resten av livet heller, bara för att man är gift och har barn!

Det är INTE det bästa för barnen.

Vi har försökt, verkligen försökt.

Det är dags att gå vidare och leva lyckligare på varsitt håll, men som vänner som samarbetar om barnen. Det kommer att vara mycket bättre för våra barn, än att leva tillsammans med oss båda i en dålig stämning.

Så grattis till mig själv - snart börjar mitt nya liv!

Livets Skogaholmlimpa, krymper den eller växer? Börjar den med en tom påse som får fler och fler brödskivor - eller en full påse som får färre och färre?

Min limpa växer i alla fall. Frågan är om jag inte till och med måste flytta över limpan till en större påse snart.

Livet ska vara en berg- och dalbana. Livet ska inte vara en jämn motorväg. Då är man närmast död.

Mitt liv har börjat om ett antal gånger. Sådär så man är tillbaka på ruta ett igen. Och nu är det åter dags att starta om på nytt! Det kommer att bli en jobbig men också spännande och rolig tid framöver!

Vilken tur att det inte finns något man någonsin blir för gammal för...  Hej livet - I´m back!