Snart är det dags. Den första augusti flyttar jag till en lägenhet.

En liten tvåa inne i samhället. Från vårt stora trevåningshus på landet, tre minuters bilväg från samhället.

Barnen bor kvar, förutom den äldsta sonen - han ska bo med mig.

Men resten bor kvar i huset tillsammans med sin pappa.

Ja, vi är gifta. Sedan fem år tillbaka. Vi har varit tillsammans i sammanlagt sju år. Det är inte mycket - men i vårt fall alldeles för mycket...

Så när folk omkring ser beklagande ut när de får veta att vi ska separera, då säger jag "nejnej, gratulera istället!"

Man ska inte skilja sig hur som helst, utan att ens försöka. Självklart inte. Särskilt inte om man har barn.

Men man ska inte leva kvar i ett förhållande bortom räddning resten av livet heller, bara för att man är gift och har barn!

Det är INTE det bästa för barnen.

Vi har försökt, verkligen försökt.

Det är dags att gå vidare och leva lyckligare på varsitt håll, men som vänner som samarbetar om barnen. Det kommer att vara mycket bättre för våra barn, än att leva tillsammans med oss båda i en dålig stämning.

Så grattis till mig själv - snart börjar mitt nya liv!