Sommarmorgon. Till och med solen skiner, även om det är moln på väg hitåt.

Men jag sitter och hoppar av lust att åka till ett förråd i en källare och stanna där resten av dagen...   

Förrådet har en skylt på utsidan av dörren, som lyder "lokal". Det är ett stort förråd. Proppfullt av saker och möbler.

Det går inte att ta sig in i förrådet; berget börjar precis innanför. Och det har kliat i mina fingrar länge att ta tag i det.

För där finns ju alla mina saker som jag ska ha med mig till mitt nya hem!

Det här är ett av fönstren i vårt badrum. I det här härliga, jättestora huset med vinklar, vrår, kakelugn och vedspis. Det är vad jag väljer att flytta från - till en lägenhet hos det kommunala bostadsbolaget. Men jag kommer inte behöva sakna detta, eftersom nästan alla mina barn ska bo kvar med sin pappa, vilket betyder att jag kommer att vara här väldigt ofta.

Jag slipper däremot ha hela ansvaret att hålla ordning på trevåningshuset. Jippi!

Visst är det otroligt vackert här på landet. Igår när vi kom åkande med bilen stod två rådjur mitt i vår trädgård. Men jag är en stadsmänniska och skulle allra helst bo mitt i smeten. Men det kan jag glömma, så länge barnen trivs så bra i det här samhällets skola och dagis. Jag ska flytta in till det lilla samhället, inte till den stora staden tre mil bort. Suck.

Vad gör man inte för sina barn... och vad gör man inte för att slippa leva i en jättedålig relation!

Allt för många stannar kvar i äktenskap av fel orsaker.

"Man vet vad man har, men inte vad man får".

"Jag klarar mig inte ensam, ekonomiskt".

"Om jag skiljer mig kommer jag aldrig träffa någon annan, då kommer jag få leva ensam resten av mitt liv".

"Det är pinsamt att skilja sig".

"Kan inte skilja mig, vi har bara gemensamma vänner och jag vill bo kvar i det här huset".

Och så vidare....

Men nu ska jag dra på mig mina fulaste kläder, sätta mig i bilen, ensam *lycka* och åka tre mil till stora staden. Parkera mitt i smeten och låsa upp dörren till källaren!