Vi sover i samma säng, jag och vuxenpersonen (aka ff äkta make).

Det verkar chocka människor. Konstigt.

Efter ett åtta år långt förhållande vet vi hur vi ser ut nakna. (Tyvärr   )

Vi har fyra barn. En eller två av dem befinner sig alltid i sängen samtidigt med oss, dessutom emellan oss.

Utöver det brukar vuxenpersonen inte ramla ner på sin sida av sängen förrän framåt tidig morgon eftersom han sex av sju dagar i veckan somnar i soffan...

Men även om vi skulle gå och lägga oss samtidigt varenda kväll, helnakna (men båda sover i underkläder) så skulle vi inte få för oss att ha sex. Jag ryser av bara tanken på att ha sex med min äkta make. Sjukt kanske, men sant. Det har hänt för mycket, vi har sårat varandra så otroligt mycket. Det finns inte att dela fysisk närhet mer.

Eftersom vi har små barn som är mörkrädda och närhetstörstande, tycker jag att det är allra bäst om allt är "som vanligt" så länge det går, att de får sova hos oss som vanligt så länge det går. Det tycker inte jag är konstigt - tvärtom.

Det skulle ha varit en jobbigare tid för dem, om jag plötsligt skulle sova på en madrass någon annanstans i huset i väntan på flytten. Jag fick lägenheten i maj, inflyttningsdatum är första augusti. Nej, att hålla vardagen så vanlig som möjligt är prioritet ett!

Idag ska vi berätta för barnen att vi ska separera.

Det är bara den äldsta, snart tolvåriga pojken som vet det redan. Han ska flytta med mig och glädjer sig till det.

Inte så mycket för att han inte är vuxenpersonens biologiska barn, som för att det inte fungerar i deras relation.

Äldsta sonen och min snart f.d make fungerar inte ihop. Det är väldigt, väldigt tråkigt och jobbigt och är en av orsakerna till separationen.

Men idag ska vi i alla fall berätta för de tre andra barnen. De är fyra, fem och sju år. Jag hade gärna berättat för länge sedan, men som vanligt tycker jag och vuxenpersonen olika. Han ville bestämt vänta tills "sista minuten". Men igår krävde jag att vi berättar nu. Det är ju bara knappt några veckor kvar.

Lite tid behöver de faktiskt för att smälta, hur positivt vi än framställer det!

Jag hoppas att det faktum att de nu kan få ha husdjur (hemma hos mig) ska göra tricket...

Vuxenpersonen är allergisk mot pälsdjur, både fysiskt och mentalt.

Jag, som är uppvuxen med massor av djur och alltid haft djur som vuxen, saknar det verkligen. Det ska bli så underbart att ha några djur igen!

Aldrig mer ett förhållande med en allergiker...