Måste skriva av mig.

Att jag flyttar betyder inte att allt automatiskt kommer att bli perfekt.

Vuxenpersonen (a.k.a min än så länge äkta man) kommer ju inte förändra sig över en natt.

Barnen kommer bo kvar med honom i huset. Alltså kommer jag till stor del ha samma bekymmer som nu, samma saker att oroa mig över som nu.

Vuxenpersonen är inte en hemsk människa. Han älskar sina barn över allt annat. Det talar han om för dem också, han visar att han älskar dem. Men tyvärr är han även oerhört auktoritär och kritisk.

Dessutom har han, enligt mig i alla fall, väldigt dåligt omdöme på vissa områden när det gäller barnen. Ett omdömde som utgår från honom sjäv, dvs han baserar sina beslut på ren egoism.

Det gör mig så otroligt arg!

Några exempel:

Vuxenpersonen duschar barnen. De skriker att vattnet är för varmt/för kallt. Vuxenpersonen kontrar med "nej, det är lagom, jag har känt på det".

Barnen är hungriga trots att de åt för en timme sedan. Vuxenpersonen: "Ni kan inte vara hungriga, ni åt ju för en timme sedan".

Barnen låter jättehögt för att de är glada och leker, och springer runt runt i huset. Vuxenpersonen sitter i soffan och går från noll till hundra i röstläge och volym: "SLUTA SKRIKA, LUGNA NER EEEEEER!!!!" och upprepar detta med jämna mellanrum, utan att resa sig från soffan och utan att något barn lyssnar på honom. Dessutom, utan att ta hänsyn till att de leker tillsammans och faktiskt inte bråkar. Så kan det hålla på i över en halvtimme. Han skriker ibland, de fortsätter springa och låta.

Han är ute och åker med barnen och behöver gå in i en affär och handla. Oavsett så får barnen alltid sitta kvar i bilen och vänta! Ytterst sällan får de följa med. Möjligtvis om de ska välja sitt lördagsgodis. Men han väljer hellre åt dem. Ofta fel också, så att en eller flera blir ledsna för att de inte fick det godis de hade tänkt sig.

Han åker ifrån barnen för att handla i samhället även när sjuåringen bestämt talar om att hon inte törs vara ensam hemma. Då löser han det genom att prata i mobilen med henne under tiden han är borta, istället för att göra sig omaket att ta med alla tre barnen.

Han väljer OFTA att hävda att han ska laga mat när han kommer hem, trots att han borde veta att det då blir alldeles för sent sänggående för barnen. Han är egoistisk och tycker att det som han värderar mest självklart är det viktigaste för alla. För honom är måltiderna superviktiga. Att vi äter tillsammans på kvällen. Skitsamma hur trötta och sedan övertrötta barnen är... och hur de mår dagen efter när de ska upp tidigt och vara på dagis/fritids när de fått för lite sömn... Så här har det varit i alla år. "Jag lagar mat när jag kommer hem, det tar bara en halvtimme" - men så visar det sig att han kom senare än han sa, och att maten tog en timme att laga.

Vuxenpersonen är oerhört kritisk. Han går också oftast från noll till hundra, dvs han trappar inte upp sina tillsägelser. Det är ju obehagligt för barn! Att en förälder plötsligt exploderar utan förvarning! Även om han tycker att de borde förstå varför.

Han stänger av spel/TV-program utan diskussioner, utan hänsyn till barnen, för att han tycker att det är dags att stänga av. Sådant gör han ofta. Diktatorfasoner helt enkelt!

Barnen får också ofta skäll för att de antingen äter för mycket eller för lite, och om de är hungriga när de inte borde vara hungriga.

Självklart tvingar han dem att sitta kvar vid bordet oavsett och jo, han är typen som skäller när ett barn råkar spilla. (Fast just precis den lilla detaljen har han blivit lite bättre på att komma ihåg... att inte skälla när det händer sådana olyckor...)

Han väljer ständigt att själv sitta uppe på nätterna, på bekostnad av hur pigg han är dagen efter tillsammans med barnen. Så har det också varit ALLTID, ända sedan vi träffades.

Men imorse tog han priset.

Igår kom han hem efter att ha arbetat nästan två dygn i sträck. Han hade alltså gått jour. Så han var förstås trött, hade knappt fått sova alls. Men nej, han ville inte börja semestern med att åka hem och lägga sig....

Han valde att ta med barnen på utflykt. Fine.

Men sedan sitter han dessutom uppe till sent och somnar till sist i soffan.

Morgonen efter ska jag åka till mitt jobb redan klockan sju.

Vi har alltså en fyraåring, en femåring, en sjuåring plus sjuåringens jämgamla kompis hemma. Han sover.

Redan kvällen innan förklarade han att han inte skulle orka upp dagen efter, utan dukade resolut fram allt till frukosten och bad sedan sjuåringarna att klara sig själva på morgonen och även hjälpa de yngre barnen.

Jag vet hur länge han brukar sova efter en jour. Oftast till efter klockan tolv på dagen....

Och imorse, när klockan var strax efter fem och fyraåringen plötsligt är klarvaken redan då och vill ha frukost, såg jag framför mig ett kaos ända fram tills han vaknat. Senare även alla olyckor som kan hända.

Så jag valde att VAB:a idag. Inte för att ett barn var sjukt, inte för att det inte fanns fler vuxna hemma. För att den andra vuxenpersonen är totalt oansvarig på vissa sätt.

Och då ska man veta att denna vuxenperson arbetar som läkare, alltså med sjuka och skadade barn och vuxna....

Samtidigt. Han älskar barnen. Han tar med dem på utflykter (ok, till ställen HAN vill åka till framför allt, inte direkt till Lek och Buslandet eller badhus....... men ändå). Han bryr sig verkligen om dem, hur det går för dem, att de mår bra och har det bra och är lyckliga. Han vill dem så väl och är väldigt kramig och gosig med dem.

Men...........................................      

Och jag är så trött och orkar inte diskutera mer. Orkar inte bråka mer om detta, orkar inte försöka nå fram fler gånger, orkar inte argumentera eller något alls överhuvudtaget. Inte efter sju år med diskussioner om just alla de här sakerna. Jag når inte fram. Han fattar inte. Jag tänker att jag måste finnas till hands och mildra effekterna av hans beteende med mitt, finnas till hands för att ha koll, för att trösta, för att försöka uppfostra på ett annat sätt. Det är inte roligt. Jag är nervös över att lämna barnen med honom, oftare, nu när jag ska flytta... och man ska inte behöva vara nervös över att lämna sina barn med sin pappa!

Inga möbler, husgeråd, sängkläder eller mattor. Inga gardiner, ingen TV, inga tavlor och ingen bil.

När jag flyttar den första augusti börjar jag verkligen om från noll.

Jag kommer att leva på bara min egen lön, som inte är särskilt stor. Den kommer att täcka räkningar och mat, inte mycket mer.

Men det jag inte har i materiell väg, kompenseras av det jag kommer ha desto mer av:

Jag kommer att leva i ett överflöd av frihet, självrespekt och stolthet! Med massor av kärlek till mig själv, mina barn och livet.

Nu har jag spenderat snart åtta år i total materiell trygghet. Aldrig rädsla för att inte kunna betala räkningarna eller inte kunna ge barnen mat. Inget direkt överflöd av pengar, men tillräckligt många för att kunna slappna av och åtminstone unna sig de där vardagliga sakerna, som att inte behöva tänka hela tiden på vad saker kostar i mataffären, kunna köpa skor till barnen på en gång när de behöver dem, kunna gå på restaurang då och då.

Jag minns fortfarande hur det var att leva som ensamstående mamma på extremt låg inkomst; stressen, den ständiga pressen av att pengarna inte räckte. Att behöva välja bort räkningar och betala bara el och hyra, för att kunna äta också. Fy fan.

Nu väljer jag det livet igen. Förhoppningsvis blir det inte lika illa som det var ibland, då. Men det kommer hur som helst bli tufft. Det är det så jävla värt!

Snart är det dags. Den första augusti flyttar jag till en lägenhet.

En liten tvåa inne i samhället. Från vårt stora trevåningshus på landet, tre minuters bilväg från samhället.

Barnen bor kvar, förutom den äldsta sonen - han ska bo med mig.

Men resten bor kvar i huset tillsammans med sin pappa.

Ja, vi är gifta. Sedan fem år tillbaka. Vi har varit tillsammans i sammanlagt sju år. Det är inte mycket - men i vårt fall alldeles för mycket...

Så när folk omkring ser beklagande ut när de får veta att vi ska separera, då säger jag "nejnej, gratulera istället!"

Man ska inte skilja sig hur som helst, utan att ens försöka. Självklart inte. Särskilt inte om man har barn.

Men man ska inte leva kvar i ett förhållande bortom räddning resten av livet heller, bara för att man är gift och har barn!

Det är INTE det bästa för barnen.

Vi har försökt, verkligen försökt.

Det är dags att gå vidare och leva lyckligare på varsitt håll, men som vänner som samarbetar om barnen. Det kommer att vara mycket bättre för våra barn, än att leva tillsammans med oss båda i en dålig stämning.

Så grattis till mig själv - snart börjar mitt nya liv!

Livets Skogaholmlimpa, krymper den eller växer? Börjar den med en tom påse som får fler och fler brödskivor - eller en full påse som får färre och färre?

Min limpa växer i alla fall. Frågan är om jag inte till och med måste flytta över limpan till en större påse snart.

Livet ska vara en berg- och dalbana. Livet ska inte vara en jämn motorväg. Då är man närmast död.

Mitt liv har börjat om ett antal gånger. Sådär så man är tillbaka på ruta ett igen. Och nu är det åter dags att starta om på nytt! Det kommer att bli en jobbig men också spännande och rolig tid framöver!

Vilken tur att det inte finns något man någonsin blir för gammal för...  Hej livet - I´m back!